angshammar

Så var det dags för en liten uppdatering så Jenny blir nöjd. Det har ju hänt lite grann sen sist. Och då menar jag inte bara att jag krossade mitt pers på halvmilen i går: 18.06 lyder nya noteringen. Försök hänga med gubbjäveln i det tempot, ni som är unga och pigga...

Det var med kluvna känslor jag åkte hem från Slite efter sista arbetsdagen. Skönt att få vara ledig ett tag, men ganska läskigt att inte veta hur länge "ett tag" är, eller hur fan vi ska få ihop ekonomin om jag måste gå på a-kassa. Rätt så skönt också att slippa en arbetsplats jag ruttnat ordentligt på efter vinterns alla turer (att få sparken är ingen moralbyggare, precis). Men samtidigt tråkigt att inte träffa mina fantastiska jobbarkompisar och störtsköna elever på dagarna.

När det kändes lite skit under uppsägningstiden var det skönt att höra snälla ord från er elever. Även om ni eventuellt ljög, hehe, så var det trevligt och uppbyggande att få höra att några av er tyckte jag var en rätt så okej lärare, trots allt. Så tack för de värmande orden. Och ett jättetack till mina gitarrelever som skramlade ihop till en tårta till mig och Joel sista dagen, det var faktiskt nästan så jag fick en liten klump i halsen. No offense, rektor-Pär, men elevtårtan smakade mycket bättre än skoltårtan, trots att de var identiska. Och det beror inte bara på att jag redan var tårtmätt när skoltårtan serverades.

Jag är egentligen inte lagd åt det oroliga hållet utan utgår alltid från att saker ordnar sig till sist. Detta står i skarp kontrast till min fru som i alla lägen är övertygad om att allt kommer gå åt helvete till pukor och trumpeter. Möjligen är det sånt som kallas "att komplettera varandra". I vilket fall: den här gången började även jag känna ett stråk av oro - en mycket obehaglig känsla. Med två mille i banklån, två barn att ta hand om och ett stort hus som har en tendens att gå sönder på en massa dyra sätt kan man inte längre vara så där skönt bekymmerslös som förr i tiden. Life's gonna suck when you grow up, som den amerikanske skalden Dennis Leary förkunnade.

Jag hade tänkt att använda ledigheten till att springa groteskt mycket och att repa in en duo-repertoar med Johan Norrby så vi kan ge oss ut och lira in lite pengar. Båda grejerna sprack i stor utsträckning: löpningen på grund av en massa sega bacillåber som i omgångar sänkte mig men främst barnen. Med snoriga, spyende, prickiga och febriga barn hemma blir det inte mycket tränat (bara mina vanliga sketna fem mil i veckan...). Och Johan var först upptagen med att göra klart sin andra JoNo-platta, sedan fick han lite jobb i Stockholm som han inte hade råd att tacka nej till. Det fick bli till att öva på egen hand, och det är ju faktiskt inte lika kul. En hel massa sköna låtar har jag i alla fall hittat, i en mycket blandad kompott: Thin Lizzy, ELO, John Mayer, Kansas, Simon & Garfunkel med mera. Det blir nog skitbra, bara vi lyckas hitta en reptid nån gång.

Tystnaden från alla arbetsgivare jag sökt hos började bli besvärande kompakt när plötsligt den senaste ansökan gav resultat, typ direkt. Jag fick komma på intervju och sedan dröjde det bara några dagar. Jag halvlåg i soffan hemma med en febermatt Axel i famnen och kände mig ganska matt själv efter att ha spytt halva natten (kräksjukan är för underbar) när Thomas Zielinski på kommunens infoteam ringde. "Fortfarande intresserad? Välkommen ombord!"

Icke en endaste liten dag behövde jag vara arbetslös, officiellt, eftersom uppsägningstiden löpte till sista mars och nya jobbet började dagen därpå. Se: saker ordnar sig.

Så nu är jag kontorsråtta på kommunen. Filips pappa hasar också omkring här i korridorerna med en kaffemugg i ett stadigt grepp. Journalistiken är nu ett minne blott (åtminstone för tillfället) och jag har tagit klivet över diket till informatörssidan. Men ni som haft mig i diverse medieämnen och dessutom lyckats hålla er tillräckligt vakna för att höra vad jag säger vet ju att det yrkena rent hantverksmässigt är ganska lika varandra. Skillnaden är att när jag skriver nåt spännande pressmeddelande om ksau (se http://www.gotland.se/) är det nu en politiker som först bestämmer vad jag ska skriva om och sedan godkänner texten. Weird shit.

Jag kommer skriva nyheter för startsidan på kommunens webb och intranät, hjälpa till med arrangemanget av Almedalsveckan, producera lite broschyrer och göra strategisk kommunikationsplanering för olika projekt. Men än så länge är det ganska mycket dötid eftersom flera projekt inte dragit igång och min kollega Peter inte lärt mig webbpubliceringsverktyget ännu. Men det ska vi ta tag i nu, om några minuter.

Hoppas ni alla har det bra! Om man vill skicka ett mail finns jag på [email protected]