angshammar

It Bites är tillbaka. It Who? Bites What? undrar ni nu säkert, alla mina tre läsare. De frågorna föranleder mig att berätta en liten saga, och den kommer här.

Det var en gång två gossar i Linköping som hade ett band tillsammans. De två, vi kan väl kalla dem Tobbe och Tomas för bekvämlighets skull, kämpade hårt med att hitta musiker som både delade deras ambitioner och märkliga musiksmak. 

T&T på turné. Hallins pensionat i Lidköping - hur rock'n'roll som helst.

En av de många bandmedlemmar som passerade revy hette Juno och bodde i Söderköping och under ett besök i hans lilla etta såg gossarna ljuset. Eller möjligen hörde, i den mån man nu kan höra ljus. Juno spelade en skiva som hette Once Around The World med det brittiska bandet It Bites och helt plötsligt hade alla andra spännande och hopplöst otrendiga inspirationskällor som gossarna höll sig med - Rush, Saga, Marillion, Yes, Genesis, Sting, Toto och några hundra till - halkat ner ett snäpp på världsrankingen. 

Ty It Bites var Kungarna.

Denna åsikt delades tyvärr inte av särskilt många och It Bites tynade därför i all stillhet bort ungefär i samma ögonblick som Tomas och Tobias (nu börjar det här tredjepersonslarvet bli lite jobbigt så jag tar och lägger ner det) upptäckte deras existens, det vill säga någon gång 1990. Det hindrade inte att allt vi (ni var väl med där? Tomas & Tobbe=vi) gjorde musikaliskt under en lång tid framöver präglades totalt av den hädangångna Cumbriakvartetten.

Tobbe började skriva låtar som kändes som om de var ämnade för Twice Around The World, vi gjorde båda vårt bästa för att låta som Francis Dunnery, och vårt nästa band måste naturligtvis till varje pris vara en kvartett där alla körade. Besattheten var på en sådan nivå att vi till och med startade ett tributeband som bara spelade It Bites-låtar. Först kallade vi oss vitsigt för Ät Bajs, men sedan detta namn mött ett visst motstånd hos arrangörerna av Linköpings sommarfestival 1993 bytte vi till det endast marginellt mindre ekivoka Eat Me In St Louis. Jag avstår att översätta det här.

Lyckan var total när vi några år senare, i samband med att jag intervjuade honom, fick överlämna en video med festivalspelningen till Francis Dunnery, och dessutom dagen därpå fick veta att han sett den. Om hans omdöme - "hilarious" - ska tolkas som beröm eller inte har vi inte funderat så mycket över. Kung Francis hade sett oss spela It Bites, det räckte!

Nämnde jag att vi var en smula nördiga?

Nåväl, nu är alltså It Bites tillbaka. Eller i alla fall nästan - halva bandet är utbytt, däribland låtskrivaren/sångaren/gitarristen Francis Dunnery vilket får det hela att bli lite grann som ett the Police utan Sting, ELO utan Jeff Lynne eller Cream utan Eric Clapton. Nya alstret The Tall Ships, första studioplattan sedan 1989, är det dock inga som helst fel på. 

Lite smakprov finns på myspace.com/itbites men originalsättningen kan avnjutas på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=lFxSMDPnjeU&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=nCEVQaziAdk&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=-AveJxs_TmY&feature=related (notera hur fina kläder man hade om man var popstjärna 1987...)

Francis solo är inte heller kattskit:

http://www.youtube.com/watch?v=WY_5VDhIxmU&feature=related

Fler klipp finns förstås, av skiftande kvalitet.