angshammar

Jag börjar närma mig någon sorts toppform nu när den egentliga tävlingssäsongen går mot sitt slut. Tidigt i våras hade jag också en riktig peak men då slog en elak benhinneinflammation till och sabbade resten av våren och försommaren. Först nu börjar jag känna att jag tagit mig förbi den punkt där jag befann mig då.

38.44 lyder det nya personliga rekordet på 10 000 meter, och det bästa är att det kändes som om det går att förbättra ganska rejält. Fler tuffa intervallpass på Gutavallen väntar. Gårdagens pass blev lite kort på grund av tidsbrist men två fyrahundringar och två åttahundringar på raken, efter en halvtimmes lättare löpning, kändes ordentligt i benen. Tania fick titta på när jag körde de korta intervallerna så när jag knöt loss henne för åttahundrameterspassen var hon svårt övertaggad och drog iväg som hon haft en oxfilé framför nosen.

Nästa tävling blir Högklintsloppet den 8 november, och där finns det utrymme för en ordentlig putsning av fjolårsresultatet. Jag kan ju börja med att inte springa vilse så är halva jobbet gjort... Förra året fick Janne Westerlund rädda mig två gånger sedan jag missat de närmast obefintliga snitslarna. Bland annat sprang jag fel väg ner från Högklint och fick klättra upp igen, vilket var halvkul. Så nära att bryta ett lopp har jag aldrig varit, varken förr eller senare.

Stora målsättningen på höstsidan är ju annars Lucialoppet här i Visby. Förra året kändes tungt och jag fick dessutom stanna och knyta skorna en gång. Trots det spöade jag mitt eget resultat från året innan med en halvminut. Jag hoppas kunna fortsätta den utvecklingskurvan i år igen. Under 42 minuter borde inte vara några problem, även om den satans Färjeledsbacken drar ner farten på slutet.