angshammar

Återstår egentligen bara en person. Ni kan ju gissa vem.

Jag har emellertid en ganska bra ursäkt: det tar en evighet att läsa allt som produceras av mer än 20 elever i form av bloggar, inlämningsuppgifter, artiklar, mail, uppsatser och allt vad det kan vara. Att dessutom hinna svara och vara lite konstruktiv tillbaka tar en evighet till. På pluskontot: det är för det mesta väldigt kul att läsa bloggarna.

Annars är man lite skönt däst just nu. Pannkakor till lunch, mumma. Vår skolservering måste dessutom vara en av de få i västvärlden som steker pannkakorna själva. Sex stycken åt gången direkt på stekbordet gör man tydligen (jag var tvungen att fråga). Skulle jag steka pannkakor till en hel skola hemma på spisen skulle det väl ta ungefär en månad.

Skön eftermiddag i går: hem efter lunch och direkt ut i brittsommarvärmen för 15 kilometers löpning i lagom lunk. Ut till Snäck och hemåt utmed strandpromenaden med Tania (den kastrerade löptiken) på släp. Sedan var jag redo för några timmars planering hemma i köket.

Löpformen känns stabil just nu, utan att vara sensationell. Enda abret i går var att jag var sjukt mätt - de göder en verkligen här på Donner. Lite lätt känning i vänsterbenet också, men om jag bara är uppmärksam på signalerna ska det nog inte behöva bli några problem. Det blev i alla fall inget dundertempo, men det ska det ju inte vara på långpassen. Jag börjar lära mig det nu, efter att alltid ha betraktat varje träningspass som en tävling på liv eller död mot mig själv.

Senaste tävlingen, Viklaurundan i lördags, gick oväntat bra med tanke på att jag var kronbakis. 10,7 km på 41.40 är kanske ingenting som kvalificerar mig för OS men det är i alla fall under fyraminuterstempo med god marginal och då är jag nöjd. Att jag sedan kunde spöa Janne på upploppet kändes skönt.