Godmorgon, farfar
Klockan är fem och jag har varit vaken i minst två timmar. För en stund sedan gav jag upp försöken att somna om och gick upp istället.
Sömnproblemen kommer och går. Ibland är det hopplöst att somna, men på sistone har det mest varit som nu: jag vaknar okristligt tidigt och kan för död och pina inte somna om. Oftast ligger jag kvar i sängen ändå till ingen nytta, nu har jag redan hunnit jobba en stund och det känns ju bra. Återstår att se hur pigg jag är i kväll när jag ska vara själv med en hel hord ungar.
Jag känner mig lite småstressad över jobbet, vilket möjligen kan vara en orsak till sömnproblemen. Det var ganska tjockt redan innan "höstlovet" (citationstecknen indikerar att det kanske inte blev så mycket ledigt för min del) och nu har jag en klass till. Jag gillar i och för sig alla mina elever, och den nya klassen (i det bekväma formatet åtta personer) verkar kanon, men man ska ju hinna med att planera och förbereda någon sorts lektioner och lyckas se ut som om man vet man pratar om. Det hela ska dessutom ligga på en nivå som passar en grupp där hälften ser ut att vara lika pigga och intresserade som "farfar" ovan, andra hälften försöker men det kommer rök ur öronen och ett par (ja, jag vet att det blev mer än 100 procent där. Ge mig en broms, det är mitt i natten) förstår direkt och blir klara med halvdagsuppgifter på en kvart. Lycka till, Tomas.
Hmm, låt mig se. Vad ska vi hitta på idag, då?
Simning på grunt vatten
Gårdagens träningspass var årets klart blötaste. Faktiskt till och med blötare än när jag sprang snabbintervaller ute i vattnet i Hideviken i somras...
Hällregn och 15 sekundmeter, huvudsakligen i form av motvind. Tania tittade anklagande på mig redan när vi var på väg ut genom dörren.
Vi tog oss till Gutavallen i lugnt tempo och så långt var fötterna och ryggen fortfarande hyfsat torra. Jag hade, lite lätt masochistiskt, tänkt köra 800-metersintervaller och efter två varv i hyggligt tempo på vallens vattenfyllda banor fanns inte en torr molekyl på min kropp. Skor och kläder hade dragit åt sig ett par liter vatten och byxorna, som är av något funktionsmaterial som inte ska kunna dra åt sig vatten men gjorde det ändå, smet åt kring benen som korvskinn.
Halva varvet fick jag dessutom springa framåtlutad för att inte blåsa omkull.
Tempot blev därefter, frånsett andra åttahundringen som gick på respektabla 2.50 (helt OK när 8x800 står på programmet). De flesta andra upprepningarna gick långsammare än min snittfart på 10 000 meter häromveckan. Hoppsan.
Mer härdande och karaktärsdanande än njutbart, om man ska sammanfatta.
Run for your life
OK, det här kommer att handla om löpning. Känn er varnade.
Jag börjar närma mig någon sorts toppform nu när den egentliga tävlingssäsongen går mot sitt slut. Tidigt i våras hade jag också en riktig peak men då slog en elak benhinneinflammation till och sabbade resten av våren och försommaren. Först nu börjar jag känna att jag tagit mig förbi den punkt där jag befann mig då.
38.44 lyder det nya personliga rekordet på 10 000 meter, och det bästa är att det kändes som om det går att förbättra ganska rejält. Fler tuffa intervallpass på Gutavallen väntar. Gårdagens pass blev lite kort på grund av tidsbrist men två fyrahundringar och två åttahundringar på raken, efter en halvtimmes lättare löpning, kändes ordentligt i benen. Tania fick titta på när jag körde de korta intervallerna så när jag knöt loss henne för åttahundrameterspassen var hon svårt övertaggad och drog iväg som hon haft en oxfilé framför nosen.
Nästa tävling blir Högklintsloppet den 8 november, och där finns det utrymme för en ordentlig putsning av fjolårsresultatet. Jag kan ju börja med att inte springa vilse så är halva jobbet gjort... Förra året fick Janne Westerlund rädda mig två gånger sedan jag missat de närmast obefintliga snitslarna. Bland annat sprang jag fel väg ner från Högklint och fick klättra upp igen, vilket var halvkul. Så nära att bryta ett lopp har jag aldrig varit, varken förr eller senare.
Stora målsättningen på höstsidan är ju annars Lucialoppet här i Visby. Förra året kändes tungt och jag fick dessutom stanna och knyta skorna en gång. Trots det spöade jag mitt eget resultat från året innan med en halvminut. Jag hoppas kunna fortsätta den utvecklingskurvan i år igen. Under 42 minuter borde inte vara några problem, även om den satans Färjeledsbacken drar ner farten på slutet.
Cumbria biter tillbaka
It Bites är tillbaka. It Who? Bites What? undrar ni nu säkert, alla mina tre läsare. De frågorna föranleder mig att berätta en liten saga, och den kommer här.
Det var en gång två gossar i Linköping som hade ett band tillsammans. De två, vi kan väl kalla dem Tobbe och Tomas för bekvämlighets skull, kämpade hårt med att hitta musiker som både delade deras ambitioner och märkliga musiksmak.
T&T på turné. Hallins pensionat i Lidköping - hur rock'n'roll som helst.
En av de många bandmedlemmar som passerade revy hette Juno och bodde i Söderköping och under ett besök i hans lilla etta såg gossarna ljuset. Eller möjligen hörde, i den mån man nu kan höra ljus. Juno spelade en skiva som hette Once Around The World med det brittiska bandet It Bites och helt plötsligt hade alla andra spännande och hopplöst otrendiga inspirationskällor som gossarna höll sig med - Rush, Saga, Marillion, Yes, Genesis, Sting, Toto och några hundra till - halkat ner ett snäpp på världsrankingen.
Ty It Bites var Kungarna.
Denna åsikt delades tyvärr inte av särskilt många och It Bites tynade därför i all stillhet bort ungefär i samma ögonblick som Tomas och Tobias (nu börjar det här tredjepersonslarvet bli lite jobbigt så jag tar och lägger ner det) upptäckte deras existens, det vill säga någon gång 1990. Det hindrade inte att allt vi (ni var väl med där? Tomas & Tobbe=vi) gjorde musikaliskt under en lång tid framöver präglades totalt av den hädangångna Cumbriakvartetten.
Tobbe började skriva låtar som kändes som om de var ämnade för Twice Around The World, vi gjorde båda vårt bästa för att låta som Francis Dunnery, och vårt nästa band måste naturligtvis till varje pris vara en kvartett där alla körade. Besattheten var på en sådan nivå att vi till och med startade ett tributeband som bara spelade It Bites-låtar. Först kallade vi oss vitsigt för Ät Bajs, men sedan detta namn mött ett visst motstånd hos arrangörerna av Linköpings sommarfestival 1993 bytte vi till det endast marginellt mindre ekivoka Eat Me In St Louis. Jag avstår att översätta det här.
Lyckan var total när vi några år senare, i samband med att jag intervjuade honom, fick överlämna en video med festivalspelningen till Francis Dunnery, och dessutom dagen därpå fick veta att han sett den. Om hans omdöme - "hilarious" - ska tolkas som beröm eller inte har vi inte funderat så mycket över. Kung Francis hade sett oss spela It Bites, det räckte!
Nämnde jag att vi var en smula nördiga?
Nåväl, nu är alltså It Bites tillbaka. Eller i alla fall nästan - halva bandet är utbytt, däribland låtskrivaren/sångaren/gitarristen Francis Dunnery vilket får det hela att bli lite grann som ett the Police utan Sting, ELO utan Jeff Lynne eller Cream utan Eric Clapton. Nya alstret The Tall Ships, första studioplattan sedan 1989, är det dock inga som helst fel på.
Lite smakprov finns på myspace.com/itbites men originalsättningen kan avnjutas på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=lFxSMDPnjeU&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=nCEVQaziAdk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=-AveJxs_TmY&feature=related (notera hur fina kläder man hade om man var popstjärna 1987...)
Francis solo är inte heller kattskit:
http://www.youtube.com/watch?v=WY_5VDhIxmU&feature=related
Fler klipp finns förstås, av skiftande kvalitet.
Zappade lite igår
Kollade på Zappa plays Zappa på burken i går. Tänk så trevligt det kan vara med public service ibland.
Jag har en lite kluven inställning till Zappa: i perioder alltemellanåt kan jag snöa in på främst grejerna från andra halvan av 70-talet samt en del prylar från 1988-turnén. Men den ironiska och satiriska grundtonen, som kan vara jävligt kul bitvis, gör också att musiken inte riktigt KÄNNS. Intellektuellt, humoristiskt och ekvilibristiskt full pott men emotionellt inte ens med på kartan, liksom. Fast de tre första kvaliteterna räcker ju ganska långt.
Gårdagens lilla tv-tårta smakade generöst med grädde - smaskigt men kanske lite mastigt när man närmar sig slutet av tredje portionen. Men fy satan vilket band. Kul också att se Dweezil planka farsans upplägg med att liksom "spela orkester" men en massa sköna, hemsnickrade tecken och gester. Antagligen hade de repat i flera timmar innan turnén...
Sen tänker jag svära i kyrkan: Dweezil är en coolare gitarrist än gubben var. Han plankar lite lagom mycket av Franks aviga knaslir men med ett helt annat flyt och ton. För de riktiga Zappafansen är ju detta en grov hädelse men jag tror att Frank, mycket stolt, skulle ha hållit med.
Och att se honom planka marimbavansinnet på Pancake Breakfast/Father O'Blivion är ju rena snurren. Där kan man börja snacka impossible guitar parts. Lite underhållande också att han presenterar Steve Vai med att "nästa låt kräver denna italienska virtuos" för att sedan lite diskret i bakgrunden stå och spela exakt samma grejer unisont med Mr Svaj.
Äldre män gör saker tillsammans
OK, det här är lite långt och på sån där utrikiska men här kommer i alla fall en skildring av förra helgens konsertresa. Jag skrev detta för en maillista jag är med på, därav språkvalet. The Musical Box är ett kanadensiskt Genesis-hyllningsband som återskapar Genesis turnéer från 70-talet in i minsta detalj. Mums för mig som var lite väl späd på den tiden.
Är det nördigt? Är påven katolik? Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar björnar i skogen? OK, ni fattar.
So I'm back from 1976, all in all a very nice trip indeed.
Tobias and I jumped a tram out to Djurgarden and Cirkus just to take care of the time travelling aspects. We walked up to the box office to get our tickets and when we heard the band rip through the middle section of Robbery we knew we'd made it to the right year.
We settled down in the bar and somewhere through our second beer Anders and his entourage showed up. Nice and very nerdy conversations were had over foaming amber colored liquids (special honors go out to Anders for buying a new pint roughly 30 seconds before the band were due on stage. Respect...) before entering the venue. Cirkus is a perfect venue for this type of gig, with a nice big stage, good views from all sections and great acoustics. It kind of feels like an arena but it's very intimate - the best of two worlds. Attendance could have been better, maybe 2/3 full, but with sceened off sections it still didn't feel too empty. And 600-700 people paying close to 100 bucks to see a cover act isn't too shabby...
On a side note, it's interesting to contemplate the demographics of a show like this. I would guess that 95 percent of the audience were white males between 40 and 50. Tobias and I, at a mere 38, felt kinda young. And the 20 or 30 women there were, as far as I could see, all in the company of a middle aged guy. Kind of like Saudi Arabia where women aren't allowed to venture out on their own... Maybe Stockholm had sharia laws for one night? But seriously, what is it about this music that apparently only appeals to guys?
Show time. The band sounded just as amazing as the last time (Selling England, spring of -07) but the lead vocal was very low in the mix, with a strange echo that made it sound like it came from the basement of the adjacent building, and it stayed like that for the duration of the evening. I don't know if it was an attempt to disguise the fact that Denis Gagné isn't quite as convincing (vocally) as Phil as he is as Peter, but I still would have preferred to actualy hear the vocals.
It took me a few songs to figure out why "Phil" took a bit of a roundabout way to get to the kit, running behind a big gong on the right side of the stage instead of just entering between the kits. "Phil", it turns out, is in fact two people donning identical outfits and Charles Manson-look-a-like facial hair. Gagné has taken on the roll of Singer Phil, which he does perfectly in terms of frontmanship but rather less convincingly (as mentioned) vocally. Not that he's a bad singer, far from it, he just doesn't sound like Phil.
Phil Collins? Charles Manson?
Marc LaFlamme, who was a stunning Drummer Phil last year, hides behind the gong and jumps in, relayer style, whenever it's dubble drum time. There were times when I could swear I heard backing vocals that noone seemed to be singing so he probably had a microphone back there somewhere too.
Being a major fan of "Trick of the tail" this show is a musical wet dream. Everything is immaculately played and it probably sounds even better than Genesis did in -76. And that really is enough to make this a success as far I'm concerned. However, last year the illusion worked better. This time around I'm watching a very good tribute show, last year it was like really seeing the real thing. The difference, of course, is "Peter Gabriel". In the PG era shows all attention is on him, played to perfection by Denis Gagné. His costumes, make up and his over all act made it all more convincing. After Peter left the other members, not only Phil, had to take a step forward, Steve discarding his stool, Mike taking center stage and actually moving a couple of times, and Tony, er, Tony still being Tony I guess. This more democratic stage presentation makes it harder to copy. Phil, at this point, was still rather low key as a stage man, hiding behind the mother of all beards. Not quite as much of a character for an actor to tacle. Still, a really great show!
And after the encore, to the tune of "no business like show business" we reconvened to the bar for a while. To make up for any missing illusions on stage, music writer Nils Hansson joins us looking, exactly like Tony Smith. The fact that Nils himself has no idea who Tony Smith is adds to the comedy. Or maybe it's the beer...?
Partying with Anders in his natural habitat, Stockholm after dark, is great fun since he seems to be good friends with all of the people who's names you can see in the credit list of just about any Swedish cd. Thus we're joined not only by Roxette producer Clarence Ofverman (just like last year) but also legendary session drummer Pelle Alsing, who entertained us all with stories from the road until the wee hours. Nice guys, good beer and absolutely no chicks... ;=)
After about two hours of sleep I scurried of to the airport, only to have to wait three and a half hours for my very delayed flight. Sleep would have been better.
Tobias and Anders, thanks for the good company (as always)!/T
